Drömmens stad - besvikelse?

Idag avslutade jag den första av fyra delar i boken Mina drömmars stad. Till en början har boken varit ganska händelselös, men jag antar att jag kommer in i den efter ett tag. Något som jag reagerade på redan i början var att det inte fanns några talminus eller citattecken. Det är jättesvårt att veta när någon säger något, och vem som säger det.

Det som har hänt är att huvudpersonen Henning, en 15 årig pojke från Södermanland flyttat till Stockholm, på jakt efter det nya och spännande storstadslivet fullt av möjligheter. Under de 70 sidor jag har läst har man fått följa med Henning under sitt första år i storstaden.

Under sitt första år i Stockholm kämpar sig Henning in i civilisationen för att bli en i mängden och få en plats, kämpar på stearinfabriken där han arbetar och kämpar för mat på bordet. Han märker redan första dagen han anländer i staden att alla tankar och fördomar han hade om staden inte var som han trodde.

Det gör att han får kämpa hårdare för sina pengar, och för att få behålla ett jobb över huvudtaget.  Den första perioden i det nya livet blir hårt och fattigt, utan den fritiden han trodde var självklart. Att prioritera arbete före ledig tid blir därför ett måste för att överleva.

  

Hennings bekantskap varierar från person till person under den första delen. Till en början får Henning både arbete och vänner genom att träffa Sällskapet från Dalarna. Annars  kommer vänner och går. En vän som följer med hela tiden är Tummen, som till en början är ganska olik Henning. Han lever ett väldigt, fritt, spontant och spännande liv. Han är en grabb som bott i staden en längre tid och lär upp Henning. Tillsammans med Tummen umgås de två med tjejerna Klara och Matilda.

Jag vet inte riktigt om det finns så många likheter mellan mig och Henning. jag lever drygt 150 år efter hans tid och mycket av det som var då, är inte lika med det idag. Men det finns en massa skillnader.

Henning lever utan sina föräldrar och kämpar hårt i arbetet för att få ihop pengar och själv överleva. Jag lever tillsammans med min familj och har ingen sådan press på mig. Plus att i mitt liv och den tid vi lever i bryr man sig om varandra mer. Vårt samhälle är utvecklat på så sätt att man hjälper dem som hjälp behöver.

För Henning är det inte någon som bryr sig eller vill lägga några extra krafter på honom ifall han skulle bli utan mat.

Vi lever ständigt med kännedomen att vi aldrig kommer behöva svälta eller lämnas. Det är för oss en trygghet vi har, men som förut inte var att tänka på.

/Simon